”Jag avskyr det du säger och det du står för men jag skulle kunna dö för din rätt att göra så!”

Ja det är ett väldigt sant och bra citat som kort och koncist sammanfattar demokrati och yttrandefrihet.

Ju äldre jag blir destu mer inser jag att allt inte är svart och vitt, man ska noggrant källgranska det man läser , ser och hör...

Och man ska definitivt försöka ”gå en mil i den andres skor” och fundera innan man sätter sig till doms.

Kloka ord men som vi alla har svårt att leva upp till i vardagen.

Man hakar lätt upp sig på små petitesser som inte har någon betydelse i det långa loppet.

Man retar sig på både det ena och det andra, man tillåter sig att känna ilska, bitterhet och ibland hat mot saker, företeelser, personer.

Men vem skadar det mest? Ja inte det som jag irriterar mig på iallafall...

Maslows behovstrappa känner säkert många till, har man gårr någon form av pedagogisk utbildning så har man hört talas om den.

Ibland besitter man kunskap som man inte riktigt använder ...jag kan komma på mig själv med att fundera på vissa människor och deras sätt att agera.

Och så kan man fundera på vart deras läge på behovstrappan är..och hur det påverkar deras sinnelag.

I dagsläget så är jag inte högst upp på trappan .

Johari fönster är en annan modell man kan fundera på, här gäller det att lära känna och minska sin blinda sida och utforska sin okända.

Jag har enormt svårt att ta kritik, jag tar det alldeles för personligt, jag blir varm och röd och får en klump i magen, tårarna bränner bakom ögonlocken.

Jag Vet att det beror på att min självkänsla inte är på topp.

Jag har ett bra självförtroende i många situationer, jag Vet vad jag är bra på inom hunderiet tex, jag vet att jag är bra på att föreläsa, jag vet om många områden där jag faktiskt är väldigt kompetent.

Men min självbild är inte optimal, och jag får kämpa för att vara positiv och försöka se att glaset är halvfullt, jag får kämpa mycket med mental träning för att kunna ta till mig konstruktiv kritik utan att ”deppa”

Jag har tappat min verbalitet och önskan att prata, det är sorgligt och det är ett av mina projekt i framtiden.

Jag har alltid varit väldigt social och älskat att höra min egen röst *ha ha ha*

Idag lever jag i en tyst värld, jag pratar sällan eller aldrig med någon, inte ens barnen...(det är en sak vi jobbar på i familjeterapin)

Vi är lika dåliga alla tre på att PRATA med varandra, jo vi kommunicerar, maten är klar, ta din tvätt, hur var det i skolan-bra, men inga  DJUPARE samtal...

Och pratar jag med någon vän eller bekant  någon gång i veckan så lägger man upp ett smile och är lättsam och glad och babblar en stund...men inte så mycket djup...

När tystnade jag? När slutade jag kommunicera? Ringa vänner, hålla kontakten?

Ja för att återknyta till Maslows behovstrappa så bör man vara högst upp för att kunna förverkliga sig själv och vara den man egentligen VILL vara.

Om man tänker igenom vad som hänt sedan i Maj, separation, flytt, rättegångar med ungdomarna, strul i skola , strul på mitt jobb, en hotande ekenomisk kris, vi bor på 64 kvadrat har  nästan inga av våra egna möbler med oss, hela mitt bohag står hos Kent utspritt i hela huset, framtiden är extremt oviss..shall I stay or should I go...

Inte konstigt att man blir lite djup  och fundersam en förmiddag som denna...