Och bara något år senare förlorade dom sin far...

En reva i molnen, ett ljus i tunneln, ja man kan ju använda lite olika metaforer men hipp hipp hurray..dödläget är brutet och en viss kommunikation infann sig igårkväll...UTAN bråk...

Vi är milsvitt ifrån varandra men att åtminstone kunna prata om DET är ett framsteg....

Kort sammanfattning så ser sambon bara på beteenden och jag ser till orsaken av beteenden....Jag vill bota orsaken till felaktiga beteenden medans sambon vill ta bort symtomen....

Tänk att jag har en väninna som upplevde något liknande med sin man och sina två pojkar, och hon hade det ändå mycket jobbigare än jag med sina två... hennes man var heller inte biologisk far till dom men han hade VARIT deras pappa sedan de var pyttesmå, så de såg honom som pappa och han kände sig nog som deras pappa....

Men det var samma sak där hon såg de bakomliggande orsakerna till hennes ungdomars utåtagerande beteende och ville hjälpa dom att må bättre för att de skulle bli säkra på sig själva och inte BEHÖVA hitta på skit...medans pappan var mer för straff och konskvenser....Det var säkert inte hela orsaken men det slutade med skilsmässa, idag är ungdomarna på rätt köl igen och fungerar fint....

Iallafall fick jag förklarat min syn på det hela och bollen ligger hos sambon...

Jag köpte ju boken åt honom (mannen som kunde prata med sin tonårsdotter), han har faktiskt under mycket suck och stön lyssnat en liten stund men ej kommenterat vad han hört.

Jag ville så gärna att han skulle få mer förståelse , att han skulle få höra om andra med samma problem, att det inte ÄR så ovanligt och att det faktiskt inte BARA är ungdomarnas fel...vi påverkar så otroligt mycket genom vårt sätt att vara och hantera problem.

Han säger att jag kör mitt race...men vad gör då han? Han vägrar  ju att inse att han kanske behöver hjälp att se saker från en annan sida....han kör ju ditt race, och fungerar inte det så är det tack och hej. Då skall man lämna.....

Han  fokuserar på enskilda händelser och struligheter medan jag försöker se hela bilden.Jag undrar om han någonsin försökt tänka efter på om det är något han gör som påverkar situationen?

Om han  någonsin försökt komma till insikt om att han  inte har erfarenhet av problemungdomar på hemmafronten, att det inte fungerar med "hans sätt" 

Och istället för att fortsätta stånga huvudet blodigt stanna upp och tänka till....

OK, jag hanterar inte detta, vad kan jag göra för att hantera det? Vad behöver jag ändra för att det skall fungera?

Självklart skall man inte acceptera felaktiga beteenden från NÅGON ungdom. Och jag litar inte heller på mina två, de ljuger och hittar på elände emellanåt , men de är inte ONDA, ELAKA.

De är  ungdomar som är snälla och omtänksamma om de får chansen att visa det. Och jag försöker verkligen att ordna det till det bästa.

Men jag behöver också hjälp, vilket jag också valt att ta emot....

Men återigen, jag väljer att inte titta på enskilda problem, för DET är inte det stora bekymret.

Om sambon kunde sätta sig ner och prata med Rasmus, riktigt PRATA, förklarat hur han känner, vad han är van vid, vad han kommer ifrån, vilken uppfostran han har haft och vad han förväntar sig av honom... Har måste ju låta dom lära känna sig.

Han kunde tagit med honom på något där de tillsammans skulle kunna prata om svåra frågor och där han kunde verkligen berätta om hur han mår och hur han reagerar på Rasmus sätt att vara.

UTAN att Le , skratta och ironisera och skämta!

Ett vanligt samtal?

Rasmus är inte DUM, han är inte OND, han är en kille på glid som inte blir bättre av att man kastar honom åt sidan..han har INGEN manlig förebild överhuvudtaget!

Han har inte haft en pappa sedan han var 12....vad gjorde det med hans psyke..han är hård på utsidan min lille påg, men jag vet hur känslig han är därinne...

Om sambon försökt att RIKTIGT kommunicera med mina ungdomar så hade de vetat hur han kände... Visst är sambon  "snäll" och "go"...men för det mesta så ignorerar han dom totalt.

Han är missbelåten med dom och deras sätt att vara men  bjuder heller inte in till någon gemenskap.

Jag pratade med Rasmus häromdagen och sa att nu brakar skiten...

"Men vad är det jag gör för fel?" Var hans svar..

Givetvis fick jag förklara att det inte var HANS fel, utan att det är vi vuxna som inte kan prata om hur vi vill ha det...

Men det ÄR faktiskt så att man kan inte bara ta för givet att ungdomarna ska gissa sig till vad man vill...speciellt inte som man kommer från olika hem med olika bakgrund och olika sätt att vara och värdera saker.

Sambon tycks tro att han skall behöva ändra sina värderingar men det har jag aldrig påstått, men då måste han tala om tydligare och VISA vilka hans värdingar är, ingen av oss kan läsa tankar

Och jag ändrar ju inte mina grundvärderingar heller....det är ju det som gör oss till dom vi är...självklart får man anpassa sig och kompromissa i en relation men jag skulle ju inte acceptera ett månggifte för det är en grundvärdering jag har...jag skulle inte acceptera lögner och att bli bedragen, det är också en av mina grundvärderingar...

Men sedan kan ju det modifieras...om en ungdom kommer hem mitt i natten och säger att dom varit på ett ställe men i själva verket gjort något annat..för mig är det en tonårsgrej...

Jag berättade långtifrån allt för mina föräldrar, jag ljög, jag tjyvrökte sedan jag var tretton, jag drack alkohol sedan jag var 14 , jag rökte hasch när jag var 15., jag snattade , jag stal pengar i mina föräldrars fickor, jag snodde sprit hemma...

MEN mina föräldrars värderingar och uppfostran gjorde att jag  inte "gick under" utan att jag alltid hade ett litet samvete som gnagde när jag gjort något...det man kallar moral...jag kunde inte låta bli  DÅ, men jag mådde dåligt av det och till sist så  slutade jag....och idag är jag en extremt ärlig människa med HÖG moral!

Det gör att jag har HELT andra referensramar än sambon....jag blir inte lika upprörd, jag känner igen mig själv, jag VET innerst innne att mina fina ungdomar VET vad som är rätt och de kommer att komma ur det här och bli trevliga och ärliga samhällsmedborgare....OM man hela tiden visar vad som är rätt och fel, om man står stadigt som en fura och finns där för dom....att man PRATAR! 

Och självklart kommer man på uppenbara lögner så skall man konfrontera dom...men LÅT tonåringarna vara lite hemliga..lyssna inte på skvaller, framförallt ni därute, viderebefordra inte skvaller! och LETA inte efter deras lögner och framförallt...att som dom nu får göra, gå omkring och vara ständigt misstänkta för minsta knappnål som försvunnit. DET är inte så kul...att bli anklagade för att vara kriminella ...

För att man skall kunna komma vidare MÅSTE man prata och det är fler än mina ungdomar som behöver fundera över sitt sätt att vara... 

De har haft ett helvete i livet med en pappa som tynade bort framför deras ögon, en mamma som har varit som en blöt fäck och inte orkat ta tag i föräldrarollen, inte orkat vara båda föräldrarna, som varit deprimerad och orkeslös...

Maja har förlorat fyra syskon...de tyckte om Magnus, och han försvann, är det konstigt om Rasmus inte vill "känna" något?

Han är förmodligen livrädd att tycka om någon för mycket...de försvinner ju bara...

Tänk om sambon bara kunde tänka längre än till sin egen trygga uppväxt och leva sig in i hur andra människor kan må pga deras uppväxt...Varför sätter han sig inte ner med mina ungdomar och frågar?

 Hur var din pappa? Hur hade ni det då? Vad hade er pappa för värderingar? Hur skulle HAN vilja att ni levde ert liv?

Det finns så många samtalsämnen med mina ungdomar....Kent har inte ens nosat på ytan, han KÄNNER dom inte och dom KÄNNER inte honom....Jag har sagt det tusen ggr ...jag jobbar gärna med mina beteenden men jag kan bara förändra mig själv....

21 Mars - 19 April

De som är födda under detta tecknet har en öppen karaktär, är läraktiga,
företagsamma och djärva. Är av ledartyp. De har ett barmhärtigt och medlidsamt hjärta och en ädel själ, fast belönas ofta med otacksamhet. Viljan är fast och anden manlig och livlig. De är modiga med förnuft och förutseende.

Ofta religiösa, dugliga och ibland konstnärligt begåvade. De är ärelystna och beredda på de häftigaste strider för att vinna ära och rykte

.Lyckan är mycket växlande. Ofta är de själva orsaken till sina motgångar. Strävar efter höga positioner, som de når efter svåra strider. 

I industriella företag har de framgång. De blir oftast berömda genom resor.I familjeförhållanden så är de oftast det enda barnet. Som unga får det ofta utstå obehag från föräldrar eller släktingar för sitt val av levnadsbana.

Äktenskapet behärskas och är av häftig natur. Väduren härskar över huvudet, ansiktet, ögonen och öronen, som de även kan få sjukdomar i.

och så har jag hittat gamla bilder på en CD skiva på jobbet....

Här är en tokig Marie i Malaysia

Och här är min första Shih-Tzu kull, någon av de två röda är Signe...

Som sagt berg och dalbana....har lugnat mig några hekto ...sitter på jobb och försöker fokusera på arbetet. Inte helt lätt.

Jag har fuskat med ciggen! När jag mår som jag gjorde i morse är det sååååååååå svårt....MEN inget fusk med maten....

Det var ju inte sååå länge sedan man satt i liknande situation och jag vet hur rastlös jag blir, jag har inte ro att göra något...ska försöka träna efter jobbet men är så rastlös och uppkörd i magen så jag vet inte om jag kan...

Jag oroar mig för ungdomarna, deras skola, hälsa, för allt i huset som skall flyttas och delas på...på ekonomi....och så för mig själv givetvis...jag får INTE tappa greppet denna gången... aldrig mer ner i en sådan djup håla som sist.

Fast förra gången  blev det liksom en dubbel reaktion, jag hade sprungit så fort efter Kents död att jag inte bromsat upp och tagit in några känslor och sörjt ordentligt, så när jag blev själv igen så rasade allt på en gång...

Jag har fortfarande svårt att gå till graven och jag tänker ofta på honom.

Framförallt när man är ledsen för annat också...

Det är vad vi tror att vi redan vet som hindrar oss från att lära oss något nytt

Claude Bernard

Idag är det en SÅN dag....arg, bitter svär ve och förbannelse över att jag var så innihelvete dum och föll för allt vackert prat....det fanns ju inte så mycket substans bakom....lite motgångar så packar man ihop och drar....

Hur fan ska man någonsin kunna lita på någon någonsin igen....det tog lååång tid innan jag släppte misstänksamheten mot Kent...jag trodde verkligen att han menade vad han sa....men man kan lova runt och hålla tunt....

Vi pratar fortfarande inte med varandra...det enda som kom fram i förrgår var att han mått dåligt en längre tid, Tjo hejsan hopp..vilken djävla surprise! Vem fan har inte gjort det....och VEM har försökt föreslå alternativ att lösa det, alltifrån samtalsterapi, se på film som beskriver ämnet, lyssna på böcker...allt för att hitta ingångspunkter till en bättre kommunikation....

Men nej, det är för jobbigt att ta itu med sig själv och sina egna demoner, då är det bättre att skita i allt...det finns väl säkert någon annan djävla dum morsa på match. com som kan ställa upp istället....

Detta är inte första relationen som inte fungerar för herr Rosén....ringer det någon klocka? Är det BARA fel på alla andra?

Jag är en riktigt djäkla jobbig människa emellanåt,kan vara både elak, sur och småsint, dum, och extremt bitchig...jag har ju OCKSÅ misslyckats,  men jag känner att jag iallafall försökt, jag är villig att jobba med mig själv och försöka förändra mig.....jag är villig att ta hjälp utifrån....

Jag tycker kanske att livet har lärt mig att man i vuxen ålder är lite naiv om man tror att det skall vara lika okomplicerat att träffa en partner som när man var tonåring....att man hela tiden skall vara gulligt kär och vandra omkring på rosa moln.

Inte när man skall sammanfoga 6 viljor med så fullständigt olika referensramar.

En relation kräver arbete, man måste vårda den och framförallt måste man prata, man kan inte bara trycka ner allt som händer under under veckan för att sedan samla mod och  kräka av det när man druckit vin på fredagen...

Det blir inte speciellt konstruktivt....

JA JA Ä BITTER!

Var inne och läste i Jessicas blogg och hon hade blivit utmanad...

Gå in i mappen mina bilder. (evt Bilder för de med OS X eller din egen personliga bildmapp)

- Gå till den sjätte mappen och välj därefter den sjätte bilden i den mappen.

- Visa bilden på bloggen och skriv något om den.

- Invitera sex stycken nya till att vara med på utmaningen.

- Länka till dem, och låt dem veta att de är utmanade.

Jag  valde att göra som Jessica och inte utmana någon speciell utan det är frivilligt. Min sjätte mapp är en mapp från i somras när Agneta & Catrin var här, och den sjätte bilden var faktiskt en fin bild på Catrin i vår bubbelpool.

Catrin ligger ju i skilsmässa och flyttade in i sin lägenhet helgen som var.

Jag kommer snart och hälsar på dig vännen:)

I samma mapp hittade jag en bild på bägge damerna när vi var nere i smygehuk och fikade..

Agneta & Cartin är klasskamrater sedan mellan & Högstadie...två underbara tjejjer!

Just nu försöker jag förtvivlat sysselsätta mig med något....jag mår så här (en bild som faktiskt uttrycker vad jag känner)ledsenhet och en smula förvåning....att inte säga något och bara låta allt braka är inte schysst...

Kan man kanske kalla detta skrivande...men iallafall...har hittat en bostadsrätt i Dalby med visning den 10/2...

  Den är dyrare än den i Kävlinge, men att köra från kävlinge till Veberöd varje morgon med Maja  i 1,5 år till det pallar jag inte. 

Det är många tankar i huvudet nu....tur att jag har Rasmus, han är faktiskt ett stöd, han är lite coolare än Maja ...tar det inte lika hårt...

Nåväl, en kul historia kom på mailen.

Eva och Sven Holmlund, som inte lyckats få några egna barn,
hade bestämt sig för att anlita en så kallad surrogatpappa för att bilda en liten familj. På morgonen den dagen surrogatpappan skulle komma på besök, kysste Sven sin Eva och sa
- Jag sticker nu älskling, han kommer nog när som helst. En halvtimme senare kommer en babyfotograf till bostadsområdet för att försöka sälja sina tjänster med hjälp av dörrknackningsmetoden.

- God morgon fru Holmlund. Ni känner inte mig, men jag har kommit för att...  

Å! Ni behöver inte förklara och säg gärna Eva, svarar fru Holmlund, jag har väntat på Er halva förmiddagen.

- Verkligen? sa fotografen. Det var väl bra det, jag är ju specialist på bebisar.

- Det var just det som jag och min man har hoppats på, kom in och sitt.

 - Hur kan vi nu komma igång? sa Eva lätt rodnande.

- Överlämna det problemet till mig, säger babyfotografen,
jag brukar oftast först försöka med ett par omgångar i badkaret,
sedan en på soffan och kanske ett par på sängen.
Ibland kan det vara bra med en omgång på vardagsrumsmattan,
där det blir lättare att rulla runt i pigga ställningar.

'Badkaret, vardagsrumsmattan? Inte konstigt att det gick dåligt för mig och Sven' tänkte Eva.

- Tja Eva... Ingen kan väl garantera något perfekt varje gång.
Men om vi provar flera olika ställningar och jag knäpper från sex eller sju olika vinklar, är jag säker på att Ni kommer att bli nöjd med resultatet.

- Jag hoppas att det går ganska fort, säger Fru Holmlund hest.

- Viss tid måste man nog räkna med, i mitt yrke måste saker och ting få ta nödvändig tid. Jag skulle kunna skjuta några snabbisar på kanske fem minuter, men då skulle Ni nog inte bli så särskilt nöjd med resultatet.

- Skulle jag inte det...? svarar Fru Holmlund lätt frågande.
 
Fotografen öppnar sin portfölj och tar fram en mapp med barnbilder.

- De här fixade jag på taket av en Londonbuss, säger han med ett leende.

- Oh min Gud!! utropar fru Holmlund medan hon allt mer intensivt börjar tugga på en näsduk.

- Och de här tvillingarna blev verkligen lyckade trots att deras mor verkligen var svår att arbeta med.
Fotografen räckte över fler bilder till fru Holmlund.

- Var hon svår? frågade fru Holmlund.

- Ja, jag är rädd för det. Jag blev till slut tvungen att ta henne till Kungsträdgården för att få jobbet ordentligt utfört.
Folk trängdes omkring oss i fyra eller fem led för att se ordentligt vad vi höll på med.

- I fyra eller fem led? viskade fru Holmlund medan hennes ögon nu blänkte av skräckblandad förvåning.

- Just det, sa fotografen, och i mer än tre timmar dessutom.
Mamman gnällde och skrek hela tiden, så jag hade verkligen svårt att koncentrera mig på uppgiften.
Mörkret närmade sig också, så jag blev tvungen att jäkta på mina skott,
men till slut när några ekorrar började nafsa i min utrustning blev jag tvungen att ge upp. Fru Holmlund lutade sig framåt.

- Du menar att de verkligen tuggade på din ... utrustning?

- Ja precis så var det.
Om Du är färdig nu så sätter jag upp mitt stativ så vi kommer igång på allvar.

- Stativ??? Eva börjar nu se väldigt oroad ut.

- Ja, jag måste använda ett stativ att vila min Canon mot.
Den är nämligen alldeles för stor att hålla i själv medan jag gör mig klar för aktion.

Förstår du Fru Holmlund? ... Hallå, Fru Holmlund...!!??

Har fått några kommentarer om SMS...det var ju inte som det kanske framstod så att sambon skickade mig ett SMS att nu är det slut...då hade jag kokat över vill jag lova....vi "pratade" via SMS och då avslutades pratet med att vi skulle dela på oss....nog för att han har sina sidor och inte vill prata så mycket om problem....men SÅ illa är det faktiskt inte!

Vet att jag ifrågasatte en annan relation och varför de inte hade pratat om saker och ting...men nu förstår jag bättre....

På torsdag skall Jäger tillbaka till djursjukhuset och ta bort dränet, då får vi väl blodprovsvar och lite sånt...han hade förhöjda levervärden så de skulle ta om ett sådant blodprov, det kunde mycket väl bero på smärta och stress, men de vill nog kolla upp det ändå.

I morgon skall Elin ta ut hundarna under dagen och spåra, hon har ju nästan inga skoldagar nu och all tid i världen att ligga i hårdträning med jyckarna.

Just nu står spår i tätort på Jägers program...de närmaste veckorna kommer jag att spåra på "stökigare och stökigare" ställen...sedan blir det ut på revinge igen.  Lite längre spår, spårkondition...träna med svårigheter, tapp-teknik (har Tomas lärt oss:) och förledningsspår mm.

Så förhoppningsvis skall jag ha råd att åka på läger i nu i februari hos Blacknecks och till småland i  Kristihimmelfärdshelgen:)

Jag skall också åka upp till Angelica och träffa henne & Mari, och förhoppningsvis Annica & Jazza, kanske man har tur och få träffa Riita

Vi har inte setts sedan den där olycksaliga nyårsaftonen 2004 (tror jag att det var??...) gud vad länge sedan....Riita har väldigt trevliga Aussies!

thats all for now....kämpar med min målbild samt att hålla modet uppe...